Jobbig kväll….

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Lugn kväll med familjemys planerad och helt plötsligt händer jobbiga saker i ett. Den ena ungen kommer in och har fått stryk av flera äldre barn i sandlådan, den andra ungen försvinner och var sist han hördes av långt utanför stan dit han olovandes tagit sig med kompisar. Samtidigt blir mannen akut dålig och måste till sjukhus. Oro, oro, ORO är en underdrift av vad jag kännt. Den första ungen är ok och den andra är återfunnen efter mycket om och men. Maken fick skjuts till akuten och får förhoppningsvis hjälp. Aningen lugnare nu men ledsen och trött. Hoppas han hör av sig snart så jag slipper vara orolig alls. Det blev ingen mysig kväll, den blev bara jobbig.

Stort problem

Trött som en stock är jag idag och har ingen lust med något. Dock hjälper inte det för vi är bjudna på fika hos gamla mormor och morfar och det avbokar man bara om man tappat huvudet eller liknande, annars får man veta hut. Fast jag får nog veta hut ändå idag med tanke på att jag fortfarande är på avgiftning och inte kan äta fikabröd. Hur kan jag vara så konstig och korkad när det köpts hem så mycket gott fika?! Nehe, och inte kan jag göra något undantag heller! Stort problem tycker mormor. Imorgon är vi också bortbjudna, på middag. Det blir nog ett mindre problem då de vi ska till själva känner till användningen av avgiftning och sådant för att må bättre. Annars händer inte så mycket. Väntar på besked om jag får fortsätta vara sjukskriven året ut. Annars måste jag om två veckor börja med arbetsträning. Är inte alls redo för det ännu så om det blir avslag har jag VERKLIGEN ett stort problem. Orkar inte riktigt fundera över det, är nog mer orolig över om en skruv har flyttat sig, knölen sitter där den sitter och blir varken större eller mindre. Likaså är det med de mänskliga knölarna, de blir varken större eller mindre och inte försvinner de heller! Nu ska jag ta tag i att göra den här helgen till en mycket trevlig och skön helg, så jag önskar mig god lycka med det.

En skruv lös?

I onsdags förra veckan hörde jag av mig till sjukhuset med en del frågor. Bla har jag en knöl bredvid övre delen av operationsärret och mer smärtor än tidigare där skruvarna och stagen fäster i benvävnaden. Det skulle ta tid att få svar fick jag veta, säkert två veckor, men doktorn ringde redan på fredagen. Jag ska göra en röntgen för att se att allt skrot sitter på plats och jag ska få träffa kirurgen för en sista kontroll. Måste säga att jag är fortsatt mycket nöjd med vården! Hoppas att allt sitter där det ska. Vill verkligen inte ha en skruv lös med allt vad det skulle innebära! Doktorn skulle även skriva ett nytt läkarintyg, det kom på posten igår. Snabb respons som sagt.
Angående avgiftningen så går den bra så tillvida att jag duktigt gör som jag ska. Huvudvärken börjar avta och jag är aningen piggare men hungrig som en varg. Det värsta är att laga mat till familjen och sitta och titta på när dom äter, men jag får skylla mig själv. Hoppas att det är värt besväret bara.

Måste bara få visa

Fler fina foton från helgen!

Avgiftning

Jag har bestämt mig för att jag behöver avgiftas. Efter allt min stackars kropp gått igenom och alla mediciner jag ätit. Jag äter visserligen nyttigt men nu ska allt skräp i kroppen bort och då krävs det åtgärder. I en vecka ska jag bara äta frukt, grönsaker och lite olika drycker. Började idag och mår väl inte så värst bra. Huvudvärk, yrsel och ännu tröttare än vanligt. Det bör vända efter ett par dagar så det är bara att hänga i.
Hade tänkt börja redan igår men då var vi på äventyr igen. Två fina naturreservat i Kinda trakten besöktes. Den delen av Östergötland är mycket vacker, mest naturen då och kanske inte så mycket dialekten….. Det fanns mycket fint att glana på.

Ni vet vilka ni är

Jag bevisade allt att jag kunde gå, det gjorde jag! Men fy fasiken vad det har varit jobbigt i flera dagar nu. Det är ingen fara, det är mest musklerna som blev helt utmattade. Själva lagningen håller än. Antagligen går det att jämföra min prestation med att en normaltränad, frisk person helt plötsligt får för sig att springa maraton. Det skulle nog kännas på samma sätt i kroppen dagarna efter. Det är ju inte riktigt så att min mentala uthållighet är något att hurra för heller. Jag gjorde av med alldeles för mycket energi i helgen som var så det blev inget kvar till de dagar som varit. Så för att sammanfatta min vecka kan man säga att jag inte mått så bra, på något sätt. Det är då det är uppenbart att jag förutom min familj har världens finaste vänner! Ni vet vilka ni är ni två som står mig närmast. Till dig min ”syster” skulle jag vilja hitta de rätta orden för att förklara hur mycket du betyder men då skulle du inte orka läsa färdigt. Du vet ändå. Och vad gäller dig tigern så är du ju tankeläsare. Tack, tack, TACK för att ni finns i mitt liv!

Jag har bevisat att jag kan gå!

Fyra dagar i rad har jag gått. Mellan 30-50 minuter. Inte sakta stapplat fram alltså, utan gått med normala steg i ganska snabbt tempo, t.o.m i uppförsbackar! Det kanske inte låter som något särskilt om man inte vet hur dålig jag varit. Men ni som vet, som sett, och som följt min smärtsamma resa på nära håll inser att det är helt fantastiskt! Jag helt enkelt bestämde mig för att bara gå. Utan att tänka, utan att känna. Bara lita på att det skulle hålla, att kroppen skulle bära mig framåt. Det var som att något som varit låst liksom låste upp sig. Först vågade jag knappt titta upp men när steg lades till steg lyfte jag utan att tänka på det huvudet och såg skogen jag gick i. Nu var det som att allt annat var stilla och höll andan, som jag så länge gjort. Nu var jag i rörelse igen. Jag kan inte med ord beskriva den känsla av frihet och hopp som jag upplevde. Jag lever!!!! Nu gör det ont som satan, men det är väl även så man känner att man lever!?

Jag ska bevisa att det går

Idag har jag bestämt mig för att gå i skogen. Tänker gå hela min runda jag brukade gå med hundarna. Bara för att jag är så förbannat trött på allt. Bara för att jag ska bevisa att jag kan. Jag vill inte höra att prognosen är dålig. Det är min kropp och jag har bestämt mig för att det ska bli skitbra. Jag avskyr att höra vad som inte går, vad jag inte kan. Jag blir som en grinig unge och tänker att jag ska minsann visa att de har fel. Jag tänker bli bra men jag tänker inte kämpa mot min kropp. Inte göra något som äventyrar läkningen. Jag tänker lyssna på kroppen och den säger mig att den kommer att klara det här. Bra.

Ingen som vet, ingen som vet…..

Som sagt, hur ska det bli? Sjukgymnasten hade både oväntade och väntade svar åt mig idag. De förändrade smärtorna i ryggen beror på att musklerna nu inte är helt låsta utan låter ryggen röra sig mer. Detta orsakar en ökad belastning på skruvarna och stagen och när det bänder och drar i dem gör det ont i benvävnaden de sitter fast i. Detta hade jag redan räknat ut. Känner riktigt hur det drar och spänner i ryggraden. Dessutom är det troligtvis svullet runt skruvfästen och muskulatur som ska hitta nya fästen. Det är ju så att man var tvungen att göra en omfattande operation och som sjukgymnasten säger, bygga om ryggen. Sex skruvar sitter parvis på var sida ryggraden genom kotorna och två stag löper på var sida om ryggraden. ”Skrotet” sitter på baksidan, från framsidan har man tagit bort de trasiga diskerna och satt in någon slags burar med bentransplantat i. Även bak på ryggraden har ben transplanterats. Sågat bort lite på kotorna här och var, var tydligen också nödvändigt. Jag kan lätt förstå varför detta tar tid att läka och varför det inte kommer att bli helt bra. Man har ju ersatt en skada med en annan. Det kommer att ta tid innan kroppen accepterar denna ombyggnad. Det nya idag var att jag fick till mig att det kan bli så stora besvär av ”skrotet” att det måste tas bort. Förutsatt att bentransplantaten växt fast som de ska….. Men hur det ska bli och vart min friska kropp tog vägen är det ingen som vet, ingen som vet…..

Hur ska det bli?

God förmiddag vackra dag! Idag har jag ont i princip hela kroppen. Särskilt knäna tycks ha bestämt sig för att ställa till med lidande och gör faktiskt mer ont än ryggen. Även ryggen beter sig konstigt och gör ont på flera nya och spännande sätt! Tur att jag ska till sjukgymnasten idag, hon brukar ha logiska förklaringar på det mesta. Antar att det är som vanligt, gilla läget och vänta, vänta, vänta lite till och ha tålamod tills det blir…… Ja, det är ju just det, hur ska det bli?